Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1860, sida 3

år föra på järde eller ej. — Är det afgjortt? frågade Wolmand: Har gref ren ditt ja? — Swenrsen slog honom wänligt och trobjttart på axlarne med begge händerna, i det han fade: Gör mig ide den sergen att bli ond på mig, och säg ide något owånligt o:3 till din syster eller wårt Barn. Jag funde, Gud hjelpe mig! inte RÅ emot. Alring är fullt Hop. padt och Mart. — Nå suckade doktorn: når det nu engång är stedt, få fon det ju inte hjelva att tala mer om saken. Må wi då taga den på bästa sidan. Låt of gå hem til Helena, och fägna of åt bhens nes glada ansigte. — Gustaf hade siigit upp och käsit fig mid fönstret, der han såg ut åt gatan. Han månde fig nu om, tog Swendsens hand och fader Låt mig lyckönska er af uppriktigaste hjerta. Ni har handlat ömt och godt. Det är omöjligt att fe Helena ssuk och bedröfwad, utan att tröfta henne, till och med emot fin egen milja. — MNi har rätt deri! fade Swendsen, förnöjd. Då han såg på Bur staf, mårfte han, att tårarne stodo denne i ögonen. Han tiyckte Gustafs hand, och tillade, litet bellämd: Ack, kära unge wän! menniskan spär, men Gud rår