Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1860, sida 3

Dagen derpå war Helena aldeles frist. På förmiddagen fom grefwe Falfenstjerne, och hade med fig en owäntad gåäst, fin styffader, grefwe Munck. Denne mans wördnadswåärda utseende, hang höga sigur, hans ädla drag, hans snöhwita, lådiga här, det synnerligen imposanta och milda, som förenade sig i alla hans miner och ord, erinrade om en förswunnen, romans tiff tidsålders riddersmän. Med osägligt wälbehag fäste han fina ögon på Helena; med få, men bjertliga ord helsade han henne, och tog hennes hand att föra den till fina läppar. Owilforligt böjde bon fig öfwer hans hand. Grefwen drog den tillbaka, omfamnade henne, och kysste hennes find, i det han sade: Nej, ide få! men tillåt mig trycka mina gamla läppar till dessa friska rosor, fom skola försötma min älders höft. — Helena kände fig genomträngd af kärlelsfsull wördnad för honom, och tänkte mer glädje och stolthet uppå, att hon skulle blifva få nåra förs bunden med den wördnadswärde gamle. (Forts.)