Norrländska Korrespondenten – 3 mars 1860, sida 2

henne. Med smickrande, eldiga ord yttra: de han sin glädje öfwer att åter befinna sig wid hennes sida: den plats, som han mest på jorden längtade efter, och utan hwilken hon icke kunde tänka sig någon himmel. — Han derättade henne, att en wån, fom hade abonnerat denna afundemwårda plate, på hang enträgna böner afstätt densamma Åt honom, mot det wil for, att han hwarje lördag staffade honom en plats på parketten. Han förebrädde henne, att ingen sympatetisk fånfla förde henne till fönstret, når han hwar förmiddag gick förbi hennes föräldrars hus, i hopp att få fe en skymt af henne. Helena war få oskyldig och uppriktig, att hon uns derättade honom, det hon hwarje beg bade fett honom gå förbi, men att hennes lila rum läg i öfmerfta wåningen, och att han blott sett åt de nedersta fönstren. — Jag tackar er, ropte han häånrvckt: Hwad ni år älskwärt! I morgon skall jag wåga böja mina ögon närmare till himmelen. Wår unga wäninna beslöt inom fig sjelf, att på hemwägen omtala för fin on: fel, om ide ordagrant hela samtalet, åt: minfione att hon träffat grefwen och talt med honom. Men hwar gång hon wille