Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1860, sida 2

Gustafs godhjertenhet. Han emottog id allenast alla de små penning uppoffringar denne funde göra; utan många småsaler, böcker och annat, fom Gustaf ägde och fat: te wärde på, lånade grefwen af honom, och behöll dem eller handterade dem wårds löst; men hwad fom ån wärre war: han gjorde fig ide minsta samwete af att, utan någon nödwändighet, låta wäcka upp ho nom midt i natten, blott för att hålla fig sällskap, når han fjelf ide fick sofwa, och förmådde fom oftast den wålwillige fta0: brodern att blifwa hemma, når denne nå: gongång wille unna fig en timmas frihet; fort sagdt: Grefwen fordrade af fin wän alla de uppoffringar, fom den, hwilken fräfwer dem, kallat små, men den, fom dagligen gör dem, kallar flora. — Wol mand fade för sjels: Denne Falkenstjerne år en mycket intagande och farlig mennis ffa, men det ligger något högst oådelt i hans karakter. Det bedröfwar mig mwert igen, iy han har i sitt umgånge något å behagligt, att, når jag fer honom, må. te jag dock hålla af honom, i trots af de genffaper hos honom, fom jag hatar. Grefwen war nu fullfomligt återftådd. Han började funna njuta friska luften,