Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1860, sida 3

——————— NE SEE grefwiunan ta bag inom Ben torfriga Rus dans dörr, åtfölja af en man, fom hade ätagit fig att tolfa hennes ör skon. — Hör ru, Lena, vitrade han, unga grefwinnan bår, fom vu ser, sorgträgt; tort före fin hitresa fönrahe don sitt enda barn, en dotter om tre år. Nu gjerde händdsen, ett, då hon wio fin anfemft bit fick fe din lella flicka, fattade ben för detta b. rr ett tyde, som skänkte hanneen tröst och förströelse i hennes djupa falnsd ech sorg, fom inga nåjjen eller fårluselser kunna ästadflomma. Wanan af vitt barns sällstav har börjat läla fåret i det sörjanDe modersdjertat, stiljsmcåsan stulle ärvo upprifwa det, oh ess helande sfulle rå blifwa twyjwelaftigt. Således, tera, tänk dig hwilken lyca! Grefwinnan will urve taga Ditt barn, emedan hon sinnar ett no je i dess jollrande sål star; hen wil gifwa det urpsostrun och betirgga Pet framtid. Grefwmnon förstät j vitt förök, men bej pitt nå och tsyss fållen på hennes liatning, jä fan tu terigenom mise den tactjaael, som uprrller tut djecta. — Min Gud, min Gu! juckade Lena, och allt mer od mer blefnante dignade hon maftlecs ned på tur enta :tästol, som fanns derinne. Cgoris.)