Norrländska Korrespondenten – 31 december 1859, sida 2

snart uppnär wisaren höjten och forts sätter lugnt sin gång in på förjta minuten af bet nya Året. — Hwad är hela lifwet annat än ett fort ögonblick! Det liknar winden, fom blåser bort, morgons rodnaden, fom snart förbletnar, främs lingen, fom ide äterwänder. Räkna das garna, timmarna, månaderna, och Åren af Din lefnarstiv, och säg hwart de tagit wägen? De hafwa dragit bort såsom en lätt förswinnande skugga. Öfwerallt oms gifwer of den alltförmåcnde tiden, ftäns digt framalstrande nytt, men oktä jtäns digt tillintetgörande det gamla. Det, jom tillhör tiden, är förgängligt — och ad, hwad är ide tiden underlagtt! Ömt oms huldas menniskan unter barndomen, men hon måste snart lemna den. Den förs sta kärleten ler mot ynglingen; han mås ste försaka den. Mannen trotsar på fin kraft: men då den stär fom högst, börs jar den redan aftaga. Och hwem fan wäl i afseende på sitt lif och fin lycka fisar Stanna du Sol! — Men ad, äfwen menniskans inre lif är hemfallet under tidens wälde! O, ide allenaft te yttre förhällanderna omwexla, äfwen du fielf är förändring undertastad. Mäts tigt upplågar din länsla, den höjer ditt fulla bröst — fom åter i morgon eller öfwermoraon, och du söker förgäfwes i ditt eget hjerta efter fällan, hwarur den frambröt. Oh, tywärr, äfwen din själ blifwer gammal! O, icke blott ditt här arånar, icke blott ditt öga förmörtas — äfwen din själ åldras! Men jemte mig är hela menniskossägtet undertastart förs gänglighåen. Under hwarje århundrade sframstår något stort, och det kommande åärhundradet tillintetgör det. Huru måns gen lifsgnista har ide redan denna mor gon stocknat, hurn månget hjerta brustit! — Lofwasd ware jöordliswets Styresman, att bortom det timliga gifwes ett ewigt! en Gud, som war, som är och som blif ma skall! En Gud, inför hwillen tusen år äro som en dag och som en nattwäkt! Han mare nu wår tillfsytt, till honom hålle fig hjertat i dag mid skilsmessan från tet gamla, som mid inträdet i mors gon i det nya året! Wigtig är denna mändpunit emellan ett gammalt och ett nytt, ett gänget och ett kommande år. Minnet och boppet ligga hwarantra nu fom närmajt, sä att hwad ret förra begråter, siäller tet ser nare fram i klarhet och ljug, och den fröjd, det förra brinaar åt siälen, fajt håller det sernare såsom en cafhändlig skatt äfwen för framtiden. Wi wete cj hwad oss förestår: Werltsaltets Etyress man wet det blott. Men af Hans färs lek, nåd och barmhertighet hoppas wi ret bästa. Derföre, när minnet of den tid fom warit, framkallar wår tacksamket, framkallar hoppet om ten tid fom fom ma fall wår bin, såsom ock den tid, som är, nppfortrar oss bäde att tada och berja. Mitt offfed tan, du år, fom snart förr swinner, Må i din fylt du blida mot mig än! hnnnnn VIS MSE —