Norrländska Korrespondenten – 31 december 1859, sida 2

mAmA 8888888ä8888 OO AS SD från för temligen längesedan. Hon har det ide nu få bra, fom i fordna Hagar! Gripande Dödgrafwaren härdt i armen, frågade han: Hwar finnes hon? Act hjelp, hjelp! Jag tror sannerligen att den farlen will mörda mig. — Har ni nånsin hört flora stenhuset omtalas? Just wid närmaste åndan af nästa by, sedan ni gått öfwer en bro och stigit uppför en backe, och tagit af till höger och fått se några smä hus och en qwarn och sockenstugan? Wäl, der bor hon i jordmwås ningen. För tusan! Den warelsen fyndar bort, fåfom om han hållit wad om att täfla med blirten. Han år wansinnig, det år fåfert. J hwilken förskrädlig fara jag warit! Beware oss från förrydta mens niskor här bland grafwarne. Huru förs fätligt min arm wätker, der han grep om den. Medan den pratsamme Dödgräfwaren wandrade til fin egen boning för att oms tala den hemlighetsfulle främlingen och den dödsfara han nyss utstätt, framilade den förmodade galningen på den anwista wägen med sådan ifwer att han knappt förmådde andas. Han störtade fram till