Norrländska Korrespondenten – 28 december 1859, sida 2

på hjertat skulle wäga beswara denna fråga. Riksdagen. Den intressantaste och mest lifwade förhandling, yttrar A. B., fom på längs liga tider förefallit inom wår reprefens tateon, är den diskussion, fom den 17:de dennes egde rum inom borgareståndet rörande Swerges uppträrande wid fons aressen uti den italienska frågan. En stor del af ståndets ledamöter uppträdde, för att i warma, wältaliga och om en sund och högsinnad politisk uppfatte ning wittnande föredrag instämma uti hr Vallerftedts motion, att rikets frän der böra hos Kongl. Maj:t anhålla, att Swerges ombud wid den blifwande fonz aressen måtte erhålla instruktioner att med bestämdhet uppträda för Jtaliens rätt att sjelf få bestämma öfwer sttt öde. Man hörde wisserligen ett par talare, som, på samma gång de uttryckte re life ligaste sympathier för Jtaliens frihet, likwäl menade, att det wore alldeles Kfwerflödigt eller nästan otillständiat att beswära regeringen med en framställning i ett ämne, som den nog i alla fall skulle behandla på ett wärrtiat sätt: men dens na, herrar Bomans, Palanders och Träz gårds åsigt blef på ett kraftigt och IV sande sätt wederlagd af en mänad talas re, bland hwilka isynnerhet brr Iern, Elholm, Schwan, Blanche, Björck, Hjerz ta, Wallenbera, Grenander, Dahm och Widell energiskt uttalade den opinion, som i denna sak råder hos den swenska nationen, och tillika ådagalade wigten och behörigheten af att denna opinion uttas lar sig inför regeringen, såsom ett stöd för dess uppträdande på den sidan, der man will ertänna soltens värt att fjolf wa förföga öfwer fitt öde om med lag bygga sitt land. Man wisade äswen, att, oafsedt de lifliaa sympatierna i Swerae för det italiensta follet, få bar den frå ga, fom skall omhandlas på kongressen, ett gansla dirett och diupt intresse för wårt land, fom sednaft 189 befann fig i en ställning liknande ten, hwari Cen tvalsdtalien nu är och fom då förfogade öfwer sitt öde såsom Jtalien nu will göra. Det är sör swenska nationen af omätligt intrcsse att ten principen upp rätthålles och göres gällande i Europas råtssag, att äfwen te smärre staterna må ha rätt att ordna fin styrelje och sina inre angelägenheter, utan att bes höfwa frutta att från andra makters sida göras gällande rättigheter, fom äro förs brutna och nationen icke ertänner, och pålänges ett tyranni, hwilket hela solket säsom en man afskyr och förbannar. J samma onda yttrade fia äfwon hrr Gråå, (Åahn, Rydin, Eritssan, Cedergren, ins rerström, Rosenqwist, Rudling, Pewin, Sundblad, m. fl., hwilka alla instämde i motienen, wid hwars remiss ståndet enhälligt uttryckte ten tanke, att efonos miutssottet måtte få skyndsamt fom möj ligt handlänga motionen, samt beslöt, att den siulle lommnniccras de öfriga stånden. — Det berättas såäsom fullt tillför: ii —