Norrländska Korrespondenten – 7 december 1859, sida 3

Väl ingen djerss att klandra, Men hur? räckte ej Din Nåd Till att rädda, ibland andra, Åfven makan, svaga modren, sedan, — Till varning att ej lifvets upphof häda, — Du, högst undransvärdt och lyckligt, redan Latit dessa många små och spida Af henne, med södselns smärtor, blisva gilvet — (När de bit till snöda ver!den lemnils) — Hvad bär vi benämna: jordelifvet? IIvi bunce ej Du ändock himnats Och visat Din vändeliga mekt, Utan atv ou åt heune liwets gnista släcka, För alt om Din storhet och denna prakt På nytt vår hogkomst ur dvalan väcka? Hur mången, här på jorden tryckt, Skulie ej, heldre än hun, ju velat llädanvandra och somna tryggt KR tysta, säkra hvilan delat Med den fjerde nu nyfödda, Af de ofvannämada små, Som, med flera, utaf dödens lia ödda, då tortidigt till dig fått ga: Som, från jorders strider alla, Du, i grafvens lugna gömma, då skyndsamt velat hädankalla, Ceh dem Du icke skall bortglömma, I Stammodrens hemf:rids sköte, Uppå stora domedagen Då, Allfader! Ditt llerskarmötoe Päbjudet är, i Gudomslagen, Då Du alla rätt skall döma Och en hvar sin kalk skall tömma.