Norrländska Korrespondenten – 7 december 1859, sida 3

bwad spelteder åre wärta, och swarade gena — Ganska bra, min wån, ganska bra: du dar fullfomligt rätt. Men fom nu och lät mig oresentera big för br Mor. ton, en ung man af förnäm familj. Abiopås, Wå:ers, — tillode ban i förtro li3 ton — jaa dar för närwarande, af skal som jag sedermera skal förslara, on. tagit namnet Sandjort. — Sandfjord! — Ja. Göm ide det. DÅ nu låtom of återwändo, innan boletten är slut. ÖOan forenalde mig för yr Morton få fom en af fina bira wånner; derefter föteslog ban oss att på några ögonblick begifwa oss till ett närdelaget schweisseri, bwiltet wi antogo. Wid utgåendet wötte wi min bef urpe i trappan. Hun far stde en slboina dick på Of, Utan att aut ova sij min of art känna mig. Jag trodde werkligen, om ban t rsle ide hare känt isgen mig i mia nya dragt; men når jag några trappsieg längre ned såg mig om, mötte jag ånvo yans bud, ywillen denaa gång uttrockte bäde förundran od bifall. Derefter förswann han. Pri. sqweisseriet drucko mi i den uppe