Norrländska Korrespondenten – 3 december 1859, sida 3

och jag funde ide erinra mig någonsin bafwa fett denne embetsman. Erellere nd omtilade jag samtalet för min buftru. Hon anmärkte, att fig vade warit wid taprränringarne i Donca ter, der jag möj ligen funde hafwa adrigit mig min nus warande chefs uppmärksambet, men bon widrörde icke widare den saten, och jag, å min sita, kände ingen luft, av ater bringa den å bang. Efter tre dagar låt han åter falla mig til sig, och jag erfor, ar ban hade ut. seit mig, framför någon annan, till et finfigt watf — ett wärf, fon bave går kat wår legions slugaste och erfornaste måns ärelynaad. Dor på, fade ban, så stall ni få höra stildringen af ett fåd. stp slurkar, spetsbofwar och förfalstare. Ni måste uopdago beras smogwrar och det lagliga bewiset På deras broit. Due tils hafwa wi misslyckars i wara spanin gar, sannolikt i följd af wåra stjennemans ofwerdrifaa ifwer. Se tid, att Mm är försigtigare. Ni fär att göra. med en samling of ve mest slipade skurkar, och det beböfwes tålamod, för at: funna öf werlemna dem i räntwisans händer. Ert af deros sina offer är den unga Morton,