Norrländska Korrespondenten – 3 december 1859, sida 3

gjordt lideralt, fom EuehåGefamt i fate anslagoftågor. Säfert år ediå att man ide, derest det beror på besgareständet, under detta rifgnöte skall spiinga bort hmsrten med lanrets konstitutioneba rät. tigb-ter ellet med nationene karsa. Bonns deständet synes hellet ämna skånku efter någonting I deesa föll. J konauutionellt ufseende t.l-U man redan om aflemnande uk Konsattutions-utstottet af ett sörslag till n rtrresintenienssörfattning: och det år ide teller utan — att mon glunkar om en wif sammoare fördelning eber kreniv sion af den sednaste löneförböjninger. ((Östgölha Cotresp.) Forskning efter frid. (Efter Mackas.) Mig säg, du vind, som far kring vida verlden Och susar kring mig på min vandringsstig, Hvar såg du något stålle under färden, Der ingen gråter, alla fröjda sig? Fins der ej något bo, Der hjertan mer ej blöda, Men, fri trån sorg och möda, Hvar tröttad själ får bo? — Aekl! nej? — och vinden suckade dervid — På jorden fins ej frid! — Mig säg, du haf, som hela jorden samnar Och hvälfver dina vågor mot min etrand, Såg du ej någon ort, der tryggt man hamnar, Och frid och vänskap städs gå hand i hand? Fins ingen herlig ö, Der i en evig sommar En ostörd kärlek blommar Bland fröjder, som ej då? — Acki nej — och boljan suckade dervid — På jorden fins ej frid! — Mig säg, du måne, som så mildt ses blicka På jorden ned, försänkt i nattens ro, Du allt ju fverskådar och kan skicka Din stråle lika vidt som menskor bo, Ser du ifrån din höjd Ej någon plats på jorden Der menskan, hemstadd vorden, Fullt lycklig är och nöjd? — Ack! nej — och månan ömkade dervid — På jorden fins ej frid! Säg mig då du, mitt längtansfulla hjerta, Med dina aningar, ditt bopp, din tro, Fins ingen ort, der, fri från sorg och smiirta, Från synd och död, man nöjd och säll må bo? Fins ingen hyllostad, Der trötta menskoanden, Förlöst ur tunga banden, Får hvila evigt glad? — Ackt jo — och hjertat jublade dervid — I himmelen är frid! — Pehr Ivar.