Norrländska Korrespondenten – 30 november 1859, sida 2

vå jorden, det sista ljud undantagandes be börbaca slagen af mitt hjerta. J nå sta ögonblick wåntade jag fe honom trycfa af pistolen. Men, hastigt sänkande der, fade Han wid sig sjels: — Sfjuter jag, pöres det i grannska pet, och tet wore olagligt. Åayo tilltalande mig, fade han: — Wil du gedwiligt lemna mig penningarna? — Nej. — Nå wåäl, tag då detta för din halsstarrighcet. I detsamma stötte han laddsocken mot mitt huswud, få ot jag föl fänslolös til golfwet. Når jag dterfick sarsningen, war det ljus dag. Mitt ansigte war färgadt af blod, som flöt ur ett öppet får från pannan. Skrinet war län. Noc keln låg på bordet, bredwid densamma flod den tomma brånwinsflaskan. Att se efter penningarna, wisste jag wore fruktlos Tagande nyckeln med mia, gick jag upp på mia kammare och föl i en tung owallik sömn, som räckte till middagen: Wid mitt uppwaknande berättade man mig att ätskilliga herrar hade efterfrågar mig. Jog förstod hwad de wille; jag