Norrländska Korrespondenten – 23 november 1859, sida 3

QO VV EDA Se lickande in i hang anfiate, tog jag hastigt ett fleg tilbako, når jag warsaaDe det djefwulska hånande leende fom drog fi3 omfring hang mun och fram skymtade ut hang ögon. Kunde det wara samme man bwars rösl minuten förut darrat ef rörelse? — Kom, fade han, sedan wi nu up. penbarat oss som far och son för hwarandra, låtom of öfvergä iill affårer. Först bort med denna förtömda förflårs ning. Talande få, befriade hon sig, icke utan en wiss betänklighet först från fina mustascher, sedon från fin swarta peruk oh sis från fin öfwerrock. Derefjer knör ban på artistiskt wis en hwit och blå silkesduk omkring fin hals. J haft war han förs wandlad till en af dessa engelska landtjunkare som lefwa i och för sina jagtnöjen. — Du ser huru odegränsadt förtroegns de jag bur till dig, sede han, då jag få fullkomligt öfwerlemnar mig år dia. Hwad more dig lättare än att förräda mig, men det wet jag att du aldrig gör Fanån jag i dag fer dig för första gången få ger wig ditt ansigte att jag i detta fall fan wara fullkomligt trygg. Du biir den