Norrländska Korrespondenten – 9 november 1859, sida 3

lif kunde uttala fig i denna blid, då anse sigtet föröfrigt war kallt och dödt. Utan att wåga ett ord, fortfor jag att wattna mina öfriga blommor. När jag återigen såg på henne mårfie jag att hon lutade fig öfwer ett sländ liljor fom war nära intill henne. — Tyder du om blommor? frågade jag slutligen. — Ja mycket, swarade hon, t det hon inandades deras wädukt och drog en fång suck. Jag ser dem sällan, tillade hon. — Hwar bor du? — J London. — I denna flora, präktiga fav! Ad, att jag bodde der! — Men der fianas inga blommor, År minstone fer jag aldrig nägro, och jag bar bört att man på torgen kan få föga så många man wil. Din tönt tyder ej om blommor och tiläter mia ej hafwa några i mitt fofrum; bon säger att det ej är belsosamt. Och inga fogtar heder fianas i London, endast qwittrande swå sparfwar och nägra få lärkor; inga ängar, inga lador. Jag häller så mycket of landet.