Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1859, sida 3

— Locklig? Jag! återtog Rembrandt. Tror du att det finnes någon lycka för den man fom endaft Har en sorglig och förbannad tro, guldet; för den mon fom har fett alla fina illusioner förswinna? Jag har älskat äran, jag blott funnit wåm. jelse under åran, ty jag har aldrig känt triumfens glädje oc jag har warit grymt förföljd af hatets och afundjjufang bitter: bet. Kärlefen! ... Jag har älstat en gång i mitt lif. Jag sade inom wiz sjelf: hon är fattig, utan uppfosiran, utan fas milj, hon skall få allt af mig och af ere känsla stall bon gifwa mig sällheten. En gång kommen inom mitt hus blef den Öde mjuka bondflickan förnäm; hon befallte och wände upp och ner på allt, hon swarade på mina befallningar med botelser, på mina hotelser med förolämpningar; med ett ord hon gjorde mitt lif till ett Helmes te. Min fon fätter fig i skulder fom han förbinder fig att betala efter min död och framställer den ena förevändningen efter den andra för att få tillständ att resa utrikes. (Forts.)