2— AA Rembrandts Syster. Af Berthoud. (Forts. fr. föreg. N:o) Louise wille le emot honom, men hon brast ut i gråt, under det bon dolde fitt ansigte i fin gamla wäns sköte. — Så swag jag är, sade hon, i det hon borttorkade sina tärar. Hwad för en god nyhet medför ni? En säck full med guld? Piiset för Pauls tafla? Jag fer det i edra ögon. Hwad jag är lydtig! Hwad jag är nöjd. En isande frossa genomlöpte alla hens ned lemmar, Hon smålog med ett leen: De, fom gjorde ondt att fe; bon höll vå att qwäfwas; hon måste gå att öppna ett fönster, för att hemta frisk luft. — Min far! fade hon, då hon återfått någon styrka; ni fer det, jag är nu stark oc undergifwen. J stållet för en, gör ide tvenne olyckliga; samtyck til Saturnins giftermål med Thyerese, hwars mor jag bör wara. — Gör ywad du will, Louise, ty du är få högsinnad, att jag ide fan annat än beundra dig.