Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1859, sida 3

niiiiqss — Genom denna port kom man in på en trång gård, der twenne flora blodhundar! stodo fängslade wid foten af trappan. På denna trappa befann fig en gammal man med ett föga ubjudande ansigte. Det war Rembrandt. Systern, då hon stiigit ur wagnen, fånde knappast igen honom och Nembrandt, fall oc) dyfter fora i fin ungdom, emot: tog Louises smekningar ej med lifgiltige het, men med sorgsenhet. Slutligen tog han henne i handen oc förde henne ige nom hela huset hwars swarta och fattiga utseende endast war motdjudande. Slutligen förde han Louise in i ett rum, som war lika motbjudande som de andra och i hwilket på spiseln brunno bränns torf, hwilka spredo en stark och wämjelig lukt. Rembrandt framsatte en stor ländstol åt Louise oc satte fig sedan midt emot benne. — Syster! fade han, har du nog mod att bebo denna sorgsna boning? — UWttlefwa hår allena med mig? Att här endast få besök af judar och procentare? — Min bror, om jag fan göra dig lycklig ...