Norrländska Korrespondenten – 28 september 1859, sida 3

mjukelse. Höga åra! afundewärda fall att göra den Heliges wilja gållande på jorden, att wara ett medel i den ewiga kärlekens hand till menniskors lycksalighet, och, kär för mibioner hjertan, omhägnad af deras förböner, framskrida trygg emot målet, oc) hinna det, älstad, wördad, måls fignad! Då mcdbroder! når efter en skön och lyckofam och i mensklighetens häfder mildt strålande lefnadsdag, den stilla aftonen intrås der och ditt trötta hufwud lutar til den sista hwilan; hwilken hugnad, att i ettfree dadt hjerta funna säga: Jag förde mens niskorna ett steg närmare till sällheten och ljuset! Hwilken tröst att med förhoppnins gens till himmelen wända blickar funna utbrista: Jag wet, att min förlosfare tefs wer, och han skall på fiftone uppwäcka mig af jordene. — Medan ännu morgoner fer, huru ljuft, att under sådana föreftå0nins gar befästa sitt hopp och fina grundsatser! Dagen må fedan bli mulen eder far, stot mig eller lugn, det ingår ej i beräkningen. Glädjen och sorgerna må skiftewis ledfaga oss, det är ej för dem wi lefwa och dö! det är för dygden, för religionen, för fos sterlandet, råttwifan och sanningen, Guds ära och mennistors wäl — och dä hafwe wi en Gud fom hjelper, Han år den Her: ren fom ifrån döden frälsar. Så trodde, få handlade folkets herdar, de store Carlar oh Gustafwer. År Gud med oss, hwem fan då frå emot cf! Så talade de til sitt folk — och fienderna bäfwade. — Arfwinge til Wasars dygd och Swears kärlek! den lysande banan öppnar fig. Tråd in bland bekymren! de rena bes gären. Stig fram mellan farorna! de lysta själen. Misstro nåjet, om det ån har hjer:tat till förespråkare! Wörda sanningen, om den ej alltid bår hofdrägt! Förakta fmids rets röst, men bår efterwerldens! Det fom mer en tid då alt redan hår på jorden stämplas till sitt rätta wärde. Då når purpurn långesedan blefnat i skuggornas hem — skall den sanna dygdens storhet med stilla majestät utkräfwa sin rätt. Då skola de odödliga furstenamnen ännu wäcka slumrande folk til åra och pligter. På den tiden når Gud ser dertill, skola de klarliga skina och fara såsom eldslågor, fara såsom de flammande norrskenen på Smwes rig: s himmel till de friad, de tappres fröjd, till slafwars och wellingars häpnad. — — Men dyre prins! Ånnu en skönare, ännu en säkrare odödlighet anas af det rena hjer tats längtan, förbidas af den dygdiges med wetande och försäkras oss af den ewigt fanns färdiges löften. Hwad röres det liflösa stoftet af tidernas dom, historiens mittneabörd och ryttets fena äterljud? Stoftet fom mer till jord igen; men anden den lefmande, kånnande, öfwer wexlingarne upphåjda anden, återgår efter pröfningens framlwna ögonblick till fitt ewiga urfprung, och följes af fina gerningar och fröjdas af fin lön i ljusets och sulllkomningens land. De rått färdiga skola leswa ewinnerliga, och Herren är deras lön. Der är målet; hår år jbar nan. Dygdens lif år ewigt, och döden år porten till lifwet. RR RR Rs na Eg bd