Norrländska Korrespondenten – 28 september 1859, sida 3

Det war icke det wälständ, de nöjen, som detta guld kunde ästadkomma, som få uppe rörde Rembrandt, nej. Det war en flags smärtfull fröjd, en instinkt, fom bHafigr waknade hos honom, en instinkt, lif den fom wid äsynen af ett lefwande rof wäckes hos tigern, som blifwit uppfödd med mjölf i en bur. Hade van Zvaanenburg warit närwarande, hade han rest sig opp och badat fina händer i guldet; han has de kysst det, han hade hemligt bortfört det, för att inläsa det under tredubbelt låg. Men ett wittne war der; Rembrandt gjorde wäld på fig fjeli och wisste äterhälla de häftiga sinnesrörelser, fom brusade inom honom. Han förblef, som det syntes, lugn. — Mitt barn! få du föraktar guld, åter tog mäster dan Zwaanenburg. Jag skall gå och se om Louise bryr sig lika litet om det .... Och med en barnslig glädje sprang han till Louises rum. Då han säg henne swag och blef, ihåg kom han hennes olycka och han hejdade sig twärt. (Forts.)