Norrländska Korrespondenten – 17 september 1859, sida 2

dan den sjuke blifvit införd vå ett wärd8s hus oc sedan hans uppehälle der för en tid blifwit af van Zvaanenburg betald, skiljde han fig från Louise, tog med fig Paul och begaf fis skyndsamligen till Leyde. Har andades lättare, ban kände siz båttre och hans misantropi syntes hafmwa blifs mit bortjagad af det möte han gjort, lif fom de onda andarne bortjagas af eng larne. Det war derföre att Louises uppoffring hade återgifwit honom den ljufwaste af all tro, — en tro, utan bwilken hicars fen glädje efter dygd äro möjliga. Tron på qwinnan. De borttappade barnen. Louise återwände hem och efter flera timmars färd stadnade chäsen utanför det bus, fom wi i början af denna berättels se hafwa beskrifwit. — Hör hitl hör bit! utropade kusken förwånad öfwer att ingen kom ut wid cåsens rullande och piskans smällar. Hör hu! öppna då siora porten! ängen swarade. — Sofwa de då olla? Hör Hit dål Jngen swarade.