Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1859, sida 3

—2——Y— — — — mor, som kom till dig, sade hon, förebrås ende. — Jag fan ej tada den, fom kommer, för att förflöra min lefnads lycka ... min mor till och med wågrar at: se den warelse, som för alltid tagit mitt hjerta i besittning. — Son lärer ide sjelf hafwa luf att wisa sig för mig. — Hwewo skull är det? — Unflår bet en fon, att göra fin mor förebråetfer? fade hon med en ton, hwars sorgliga ljud utgiorde en kon:ra till det stränga, kalla ansigtet. Denna ton började smälta den hårda ig-fforpan, fom hennes uppförande lagt omkring sonens hjerta. Nu hördes dånet af ev wagn. Baronessan Ankarsköld, ty det war hon, gick till fönstret. : — Min brori utropade hon. En för mig fråmmande person, som jag gissar är öfwerslelöjtnant Stodmaa, år med honom. Båda hafwa sorgflor på hattarna— Konungen måtte wål ej wara dör! utropade konvalescenten; Han wille resa fig upp, men föll matt tillbaka på soffan.