Norrländska Korrespondenten – 16 april 1859, sida 3

Till sådana funna dock endast räfnas ull och budar, jemte några raceferaåclingstjur. Fät härför bortgå tredjedelen af import: summan, få wore det ide illa att på det ofriga inbefpara 6 u 7 millioner, räntan på hela wår tillamnade jernwågsanläggning. Au med har sva till ladugardealser söka stalla fig oberoende af utlandet, wore derjemte få mycket ser i fin orrning, fom dessa waror, med ofswan antydra Undans tag, wid i öfrigt fa förhållanden frårfe åro bättre vå ju nårmare håll de blifwit tagna. Tankebilder. Wederdöpare nefa, efter några Kyrlofåders föredöme, att det ide år lofligt för Christne att föra krig eller göra frigåtjenft. Sannt år det, att krig år onaturligt, emedan Gud hafwer flapat menniskorna att lefwa i enighet och frid med hwarandra; att det år menniskans ondska, fom ensamt år wållande dertill, att eget lugn och andras ro störas. Men lilnäl är det en naturlig rättighet, fom ven förolämpade har att förswara fig, och sitt bastånd, få lase wi, att Abraham, Josua och David förde fris; äfwen finnas i 5:te Moscbok wissa krigsreglor fereskrifne. — Åro dere före krigsorsaferna rattmatiga, och börjas och föreg kriget under bön och åkallan at Guds biftänd, få aflöper det Iydligt; ions nor händelse på fistone olyckligt. Önske. ligt. wore derföre, att alla Christne Res genter wille lefwa fredligen med bhmwarane dra, anwanda fin makt derpå, att frid och endrågt måtte råda i dtus nifen; Mål We: tande, att de en gång skola göra Öjwerkonungen rålenskap för ali wåldsamhet fom öjwas; för allt blod, som så ofta i otrångt mål utgjutes. Hag har altid blifwit råtfnodt ibland de swåraste itt aff, ured hwlka Gud hemsöfer folfets synder. — Bristonde sjelflånnedom år grund ors.fen till det bögmod och den holthet, fom få allmänt pattaff :s hos menniskornoa. Det sia sjelit sa arma ecb elant iga noftet, jordsppet, forhärwer fig så latrt; ehuru bet få ofta erfarit wansFligheten ot alla slags yttre föteträden: idag Konung, I morgon stoft; glemmer få fått, att jer den är allas wår moder. — Detta tif år få fort och ide en gång såsom et ognablick att råfna emot ewigheten. Det går fin fog, sasom en sirem, bwilien styndart att fördölja Ky to halwet. Lkwäål fordrar dåren och den fäfange sin dermed, alt det för honom skall wara länge och alt mera prunfande; tror sig nufört berja att lefwa, rå han star wild dass nåra slut. Han besinnar uldrig att tetta ht ar gönaen genom en jemmerdal, metor utan slut få långe jerdeluwet warar; bygada och felslgna förhoppningar åruo tap enda omwerling. Läakmäl år det för ben förnän: ige en högst betodelsetull förgård för ett annat MW af eiwig salighet eler osalighet. Menniskan samlot har matetialier for fin ewiga bodda. Latom ess få lefwa, att wi icke illa tå!