Norrländska Korrespondenten – 16 april 1859, sida 3

c0 q — och ni sjelf på samma sätt. Ja, hälften af det arbetsfolk som har lika inkomster med Nilsson, går nästan i trasor. Nej, mor Nilsson har ej gissat rått om bond jag, menar för ett fel. Maria Carlsfor, fom fände fig mer förlägen än wanligt, då hon skulle gifwa en warning, tyckte det wara en lättnad, ar först få gifwa ett litet ränwist be röm. Säger Nilsson werkligen få? frågas de Anna, med belåten uppsyn. Det gör han beftändigt, ätertog Mar ria Curlsson. Men han lider mer ån ni någonsin fan tro, deraf, att ni få lått tappar modet, och grämer er få mydet öfver sådant, fom ej fan bjelpag. Sp, bet skulle då wara felet? fade Anna. Åh ja, jog wet, att jag ide har ett godt lynne. Maria Carisson blef ej litet förundrad att höra Anna så gerna erkänna hwad hon kfnappast wägat komma fram med — men Anna war en bland cem fom gör fig en förtjenst af att erfänna et fet, utan ott de funna få i fist yufwud att answaret år wärre, om man wet felet, och ide gör fig beswär att få det botodt.