Norrländska Korrespondenten – 16 april 1859, sida 3

— OROAR IsA Jag wet att jag år bhiftia, fortfor Anna; det bar jag altid warit, och det är för sent att bjelpa nu; wi ha ala wåra små fel och swagbeter, mor Corlsfon, och det är förmodligen mitt. i Men, min kära mor Nilsson, om ri wet detta sjelf, hwarföre förföfer ni ej att få detta fel rättadt; hur fan ni få ro derför? tro mig, detta är af förre wigt, än ni inbillar er. Ert tida fer, fom ni just nu kallade det, förför ert buss locko; er man klagar att ban får ingen frid i fitt hem; han fan ide låfa eller tala i ro, der det år ouppbörliga bannor och strider; och edra barn äro ide det ringaste lika andra barn; de behöfwa hulda ord och uppmuntran. När jag war en liten flicka, funde en hotelse göra mig olycklig, jag blef otuglig til all; men ett enda wånligt ord wann wit bjers ta äfwen då, odh jag uppdjöd oll min fattiga förmåga, att göra dem til wiljes fom woro goda mot mig. Små barn måste hofwa kärlek, annars blifwa de olydkliga innan de fätt fraft att båra lidandet. (Fortsättning.)