Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1859, sida 3

— Låtom oss då träffas i löpgrafwen. VIII. Paqualin gick fram oc tillbaka på golfwet, med armarne i kors öfwer bröstet. Hans ansigte war allwarsamt, och hans. ögon woro fästade på golfwet. Wid dörren stod en soldat wid Dalregementet, tillfängatagen på samma gång, som Paqualin. Men Paqualin märkte ej den fängne trigarens, hang tjenares, närwaro. Sygselsatt med sina egna tankar, wandrade ban upp od) ned, stundom ökande sina steg, stundom minskande dem, efter den slygt hans tankfar togo. Soldaten forblef orörligt qwarstäende wid dörren. — Nadig Fändrik, yttrade han fluts ligen. Paqualin säg upp. — Är du ännu bår, Napp? Hwarför lägger du big ide? Det är redan feat. Är du ej sömnig? — Jke det miasta, nådig Fändrik. Sömnig? Min Gud, då jag tänker på morgondagen, gär det som en tnif genom