Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1859, sida 3

af hänförelse, hwilken bänförelse af sällbet! De unge förstå blott hwad en wals med den, fom man ålffar, wil sägo; om ide förr, få skola de äldre wid åsynen deraf sucka öfwer att deras ungdom redan förswunnit. J den första dansen, såwål fom i den första kyssen, utwecklar hjertat sin första wärblomma, och man njuter af den, utan att tänka på nägot annat, än att njuta. Menniskan är i dessa stunder mera af himmelen än af jorden — skada blott att dessa stunder äro få korta, och att jorden få snart tar ger åter sitt wälde igen. — Huru stönt är icke lifwet, hwistade Fransiska. — Då man älskar, är det en wals.. — Med den man älskar ... ad, ja, lycklige de, fom älska! — Apropod, ni har ej jagt mig, bwilfen ... Han wägade ej utfäga hwad han äms nade, — Swilken jag älskar, menar ni? — Alldeles ... jag menade det. — Hand namn får ffrifiwet i den lida förseglade lapp, fom jag lemnade er i går.