Norrländska Korrespondenten – 6 november 1858, sida 3

Följande dagen sått Jäger i en kammare uti ett hus mid en aflagsen gata å Södermalm. Dnfring honom på golf wet sprang en twäcrig gosse, wacker fom en cherub, liflig fom en springkälla, dans sande bland wårens blommor. Jäger lockade goesen till sig oc satte honom på sitt knä. Se på mig lilla Adolf! bad han gossen. Gossen spände upp sina stora ögon och ryckte på samma gäng Jäger i i håret, härdhåändt nog för att wara så liten. mPhannan oc näsan, fade Jäger för fig sjelf, bmwad de likna honom, ffolfamrraten, ungdomswännen — den lättfinnis ge — den olyclige! — — munnen oc hakan, de tillhöra henne — engeln der: oppe! — men hwarifrån har jag dina ögon — dessa talande djerfwa ögon? — bal det är hang, jernbärarens! — jag fänner nog igen dem! — — Så omfamnar jag då i dig, mitt barn, mina trenne dyrbaraste minnen! — wi skola aldrig skiljas ifrån hwarandra! Barnet smålog emot honom. Jäger kände sitt bröst fyllas af outfåys ligt ljufwa känslor.