Norrländska Korrespondenten – 30 oktober 1858, sida 3

att, hwad än må hända — ty mycket, fom ni ej anat har händt och skall hän da — swär, att wara hennes stöd och råd, när jag inte mera år till. Du förwånar mig, Arelson — dina läppar darra — hwad är det! du har blod på dina fläder! uBljoo? — ånej! — det är rost af något kallbräckt jern, fom blifwit fasferadt — — herre, swär wid er moders minne, om hon war er kär — en mor är dock mycket här i werlden — hwad är en far? — en far kan inte en gång beskydda sitt eget barn, om han också mor te få stark, att han kunde bära jorden på fina axlar — — swär att beskydda mitt arma, mitt, olyckliga barn — — henne och fanffe äfwen en annan, fom mindre förtjent fin olycka ån honlv — Jernbäraren fiörtade ned tid golfwet oc omfattade Jägers båda knän. Stora tårar rullade utsor den grofwa kinden. Nrelfon! mid min själs salighet, wid min mors minne swär jag att göra hwad du wil — men du mäste upplysa mig om — (Forts.)