Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1858, sida 2

Fru Strömayist, mera fruktad än äl: ffad af Stadsgärdens befolkning, war Detta ställets enwäldsregentinna. Rund som jordklotet, hade hon en näsa, wäldig och skinande som solen. Hon utgjorde säledes ensam en hel konastella tion, ty alt wred sig fring hennes näsa, hwilken det war fullt ut likaså wädligt att komma för nåra, fom det är för planeten, att för modet närma fig solen. Soldaten, fom log åt prygelbänken; sjögasten, fom trotfade stormens fasor — bäda dartade som asplöf för ett ord från fru Strömquisis läppar. Alla följde henne tysta och wördnadofulla, liksom mår narne fin planet. Och ändå ägde hon en qwinnad hjers ta i sitt bröst. Wid trenne särskilta tills fällen hode hon sökt beröfwa sig lifwet af kärlef; men alla gångerna hade repet brustit samt dessutom wid tredje försöket spjellet oc kalelugnen följt med till golf wet. Detta föranledde en kostsammare reparation och wäckte hennes afsmak för döden. Hennes man, i lifstiden fpanmålsbär rare, stor filosof under spanmålstunaorna, dignade under den börda, som dagligen