Norrländska Korrespondenten – 1 september 1858, sida 3

Tors få trefligt! utbrast gubben Mandel, fom ändtligen oaktadt nåfan skymde hans blid, fätt ögonsigte på ryt taren. Här får jag såkert en fom fan fpela brede och drida toddy, det är en kneckt, en kavallerist. Det war tusan hwad min näsa wärker. Snart fom den fremmande in på går den; han hoppade af få lärt fom en fågel en dräng tog emot häften, od gästen trädde fram med hatten i handen. Herr Mandel steg upp med skinande anlete och frågande blid; fru Mandel mönstrade misstänksamt den fremmandes hela person och drägt och fann slutligen ide någon att anmärka, fom kunde hin: dra hans mottagande i hennes hus. Claras lila rosenmun swällde litet förs trytsamt, ty det war ide han, den fmårs te unge riddaren, med det fina skägglösa rödlätta ansigtet, utan en medelålders, start byggd herre med ögon oc skägg fom en turk od) blef fom en wälnad. Hannas ögon blixtrade, men Selma bleknade af förstrackelse, ty begge tyckte sig känna igen denna herre. Det war samma ansigte, som wisat sig i korswägen mellan granarna.