Norrländska Korrespondenten – 30 juni 1858, sida 3

de fig i soffhörnet närmast kafelugnen och fade till fin hustru: Ad degna gyllene praftik har dock fina swåra skuggsidor! När katheder-soch skriffolket få fitta i ett warmt rum ibland sina böcker och arbeten, måste jag ila från platsen till mwindsrums met hals öfwer hufwnd, wara wittne till eländet i def tallåsa former, måste förare ga mig ån öfwer menniskornas dåliga handlingssätt, ån deras dumhet, och .... Kommer deck allestädes fom en bjelpande Engel, inföll hans hustru, och det uppmwäger allt. Heim teg. Hans egen öfwertygelse mås ste säga honom huru sanna dessa ord woro. Strart yttrade han: Jag will gå til sängs, fåra hustru! Låt ingen störa min sömn. Efulle någon söka mig i natt, få swara att jag är sjuk, att jag ide fan gå ut. Jag åt menniska och behöfwer hwila likasåwal som hwar och en annan, och så wycket mera som jag aldrig är ledig från morgon till qwäll. Få minuter derefter hwilade den gamle läkaren i god ro. Hans hustru war ånnu uppe och blef långe sittande wid sitt aftonarbete. Omkring en half timma före midnatt bultade det häftigt gå gatdörrn. Betjenten öppnade, han hare befallning att borts wisa en oc hwar utan åtshilnad. Det dröjde långe innan den lyssnande hustrun hörde husets dörr igenstängas. En oförs klarlig oro bemäktigade fig henne att frå ga betjenten hwem fom hade warit wid dörren. Den tillfrågade berättade, att det hade warit en fattig handtwerkare, hwars hus hustru höll på att då och fom under bits tra tårar begärt Geheimerädets hjelp, men betjenten hade då stickat mannen tid en annan låfare. Denna berättelse oc) den omflåndvighes ten att den stackars mannen hade grötit bitterligt, gjorde ett djupt inttyck på qvwins nans själ och uppfyllde henne med oro, fom hon ide war i stånd att befåmpa. Hon gick in i labinettet, hwarest hennes man låg. Men då hon säg honom fofwa få lungt och djupt, återwände hen längsamt till dagliga rummet. Hon fune de ide förmå fig att wäcka honom ur hans lugna sömn. Kanhända hjelper en annan läfare den stackars hustrun i hens nes nöd, fade hon för fig sjelf: men att gå til sångs för att soswa war i tdetta ögonblick för henne omöjligt. En sjerdedels timma förswann utan ringaste buller, — men då bultade det änyo på gatdörrn och långt häftigare än serra gången.