Nu gick hon sjelf ned i förstugan, då!! hon anade att det war den olycklige handt. wetfaten. Det war också werligen han. — Doftorn will ide tomma, fade han, s od) min hustru dör! — Förbarma er öfwet of nådig fru! Jag år fader till nio barn. Endast här finner fattigdomen en tillflyft i nödens ftund! och sorgens tårar runno utför den fattige mannens finder. Hans ord trängde in i hennes själ fom glödande pilar. Hon gick upp och steg in i kuabinettet. Fåra Heim! fade hon och lade fin hand på den sofwandes arm. Han spratt till och utropade: Hwad står nu på? Hs hustru berättade Honom allt. BHet är nog åter en dumhet! brummade Heim. Lät mannen gå till en ans nan läkare! — Jag behefmer hwila! — Gå! Med sorgset hjerta affärdade Gelheimer rådinnan den stackars förtwiflade mannen, som nn tröstlös åter ilade bort. Qwinnans mera warmkänsliga hjerta gripes alltid djupt wid en warelses nöd. Geheimerådinnan hwilade fig på fofffan: ten; tårarne runno ned öfwer hennes fin: der och en stilla bön til Gud gick genom swjalens strängar, då hon plötsligt hörde ett buller i fin mans rum. Hastigt steg hon in och fid fe att Heim i haft päklädde fig. Du will således gå vit, frågade hon glad. 3a swarade han brummande Sam wetet, denna fatala plågoande, tillåter mig ide hafwa lugn wid dytifa tilfållen! Jag wille ånyo lägga mig att sofwa, men jag funde ide Kanhända år werkligen nöd på färde! Jag får derföre gå. Påklädningen gick hastigt. Han tog hatt och käpp och aflägsnade fig ffynds samt. Hane hustru blef uppe och om en time mas tid fom Heim åter hem. Hans lläder dröpo af regn; men hans hustru hade ide på långe fett honom få mid och Måns lig. Han flådde cm fig, begärde the och då detta doftade från bordet yttrade han: vÅRet war bra att du wäckte mig! Den stackats hustrun skulle annars warit död. Nu år allt bra, och dessa fattiga, men goda mennistots wälsignelser glädja min själ. Jag tänter, att samwetet, denna plägoande, nu oåså skal låta mig wara i sred, för det jag ide gick strart! Heim berättade swjelj, att ban aldrig har de sowit båtire ån under återstående ve len af denna natt, och att han ingen mors gon hade gladare stigit upp. (M. S. P.) wWid Ungdomens framträlRattvarasbordet.