Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1858, sida 2

nade war han fullkomligt redig. Just fom han slog upp ögonen, inträdde Pets ter; ban helsade wänligt smäleende på honom, lihwål utan att funna säga ett ord, få swag war han. Dock rädte han honom högra handen, ehuru ide utan stort bemödande. Med detsamma smög sig Johan bort frän sin fars hufwudgärd, utan att denne blef honom warse; han gid bort med beklämdt hjerta; ty hans mor hade nyss sakta frågat fin man, om ban tillät Johan att ett ögonblick komma tin, hwartill den sjuke med ett tecken fiwus rat nej. Detta nefande tecken od gossens sorg, då han gick, tommo några tår rar att framrulla öfwer den stackars qwinnes finder. Hon skulle kanske utbrus stit i sayftningar, om icke Petter till tec. ken af forsigtighet lagt ett finger på sin mun, under det han betpdelsefullt blins fade med ögonen, hwarigenom han låt henne förstå, att rätta tiden ännu ide war inne att framställa den fråga, fom hennes moderliga kärlek få oförfigtigt bade ingifwit hennt. Han räknade på slumpen eller råttare på försynen, för att finna ett lämpligt tillfälle att åter till hwarandra föra Wydeman och hans fon,