Några dagar senare hoppades ban på ett gonnsammare tillfälle. Och då han en morgon inträdde i den sjukes rum, fann han denne sittande i sängen, oms kring hwilken huftru od barn helt glada bade stallt fig för att gladt famtala med bonom, då han nu war utom all fara. Då Petter närmade fig, fade Wydeman till honom: Broder, jag har till dig en stor tads samhetsskuld; men ser du, jag har den olyckan att wara kort om hufwudet. Ockfå bar jag blifwit tilrädligt straffad ders för. Du wet det du, ywars ädelmod helt och hället besegrat mig. Du är ej heller den, fom går från halfgjordt ars bete. Nu då froppen är näftan bra, känner jag det äfwen själen behöfwer botas. Derför har jag behof af att du sörlåter mig, om jag misskant od) warit oraåntwis emot dig. Jag hoppas du icke aflar min bön. Min redlige wån, låt of glömma det förflutna. Det är af mig glömdt för länge sedan; men besinna att det onda stundam har nägot godt med sig, och att wi böra bemöda of att beherrska of sielf. wa, ty wreden drifwer oss ofta längre,