ensliga rum; han förbjöd och fina lårjune gar att på skrymtare-maner inför mennis stor åffådliggöra fitt tillbedjande. — Han förordnade: 7När du beder, gack i vin kammare och flå dörren till och bed din fader hemligen. Hwilken fan fåwisk inbilla fig att en fann kristen i okunniga och gikgiltiga menniskors åhöro, genom sitt förtroendes samtal med Gud, kan dem npplysa och omwända, eller bilda dem til annat, än wederwärdiga skrymtare? Har ej wishetens Gud förbjudit hwarje al warlig tillbedjare att, genom ett få beftaffadt föredöme af andakt, kasta perlor för obehöriga emottagare? Men emot alla dessa den ewiga wishetens läror bete wi oss såsom både döfwa och blinda; i brist på det sanna äflas wi att ertappa det falsta, skenbara och ytliga, för att öfver: ffyla och tillfyllestgöra bristen. Om det från alla Hål ropas till of, att Christua och ett stort andeligt ljug äro för handen i kammaren, i wräs och winfelpredifan: ternas samlingsrum; få tro wi, likasom det wore talad: af himmelen. Winfele mannen bereder fig wanligen med haft en stor och lysande framgång, såsom den fal ffa evangelismen lätteligen förmår. Sanningens ord har att kämpa mot genfår gelset, mörka utsigter och widrigherer af alla flag; det år ett tecken, hwilket emot sagdt warder, ett mål, mot hwilfet fans ningshatet riftar ala fina förgiftade pir lar. Den falska gudaktighetens parorysmer genomswäfwa menigheterna såsom en löpeld, en farsot. Warda alltså många, som på detta sättet söka att inkomma i himmelriket, och skola dock icke kunna. Hit höra oc de magiska yttringarne af winkelpredikantets läroföredrag, förmedeljft fleres, synnerligen barns, swimmande, afdär nande och nedfallande till golfwet. — At slilliga syner af djur och dylikt lära oc hos skolbarnen förekomma, eller diktas. Ett slikt beteende röjer få mycket mindre någon andelig upplysning oc) insijt om syndaeländet, fom det fastmera uppenbarar ett groft spökeri af den lede sienden och företer bedröfliga lännetecken på arten och beskaffenheten af winkelpredikantens läror od) föreställmmgar. Ett wärre samwetstwäng och en wårre till orätt Ddrif wande ängest och bekymmer kan man ej ålägga ett folf, ån genom lösgifwande och rättfärdigande af allehanda samwetets ittingar, menniskopåsund, gudlighetgupptåg, sektwäsende och skrymteri; hwilken samwetsfrihet wi hört wara med synnerlig ömhet omhuldad. Den skada och förwirring, som en hop af dissenters hår i landet skulle tillskynda wårt borgerliga och syrkosamhälle år lätt att inse. Det låter ide heller tänka fig, att dylika lunkentussar, fom separatister, baptister och winkelpredikanter, frulle till: fälligtwis funna gifwa lif och förnyelse ät wårt kyrkosamfund; utan hwad de med allt sitt swek, förskönadt af ett bättre lefnadssätt, flitigt Guds ords bruk, bedjande och de heliga sakramenternas oförskäm da missbruf, tillwägabringa år falsk fri stendom, en underlig andlighet, tilfonfilad, romantiserad efter inbillningens foster och willfarelser. Wi hafwa dessutom en rike