Norrländska Korrespondenten – 14 april 1858, sida 3

Kleckan slog 10 då modren och den lille gossen waknade till pa samma gång, titfom widrörda af en elektrisk stöt. Båda twå ropade på samma gång: IJohans nes, Pappa kommer! — Mamma, jag hör pappal och ett swåleende af tilfredsställelse gaf ett nytt uttryck ät deras anletsdrag. De hade hört bullret af en lärra, fom stannade utanför huset, och de skyndade till dörren, da en man i arbetarens drägt hastigt inträdde. Under det han skafade snön af fina fläder, fat tade honom Johannes wid handen, lifs fom han wille föra honom fram till mid ten af rummet. Arbetaren räckte den andra handen åt fin hustru, och sorgset betraktande henne, fade han: Therefe, wi äro olyckliga; alltsedan dagningen har jag wäntat wid jerniwågen med min färra utan att förtjena en enda skiliing. Hwad skall det blifwa af of, Therese? Du tror mig fanfte ej, men jag skulle wilja ligga fer fot under jorden. Dessa ord woro alldeles otillräckliga för att uttrycka den arme arbetarens dödliga ångestj hang hufwud nedföll mods löst på hans bröst; hane ögon stirrade i