Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1858, sida 3

och wäntade på honom. Pä shaffliet fiod en med ett kläde öfwerhängd tafla. Du år wälfommen min wän! ropar de Vernet emot honom, då han inträdde, od) rädte honom banden. Men, Gud bemarg, utropade han plötsligt, du år ju blef fom ett lik och fer få förstörd ut Hwad kommer åt dig, min wån? Jean darrade fom ett asplöf för winden. Ad, herr Bernet, fade han we modigt, och en tår fuftade hang ögon, det blir ingenting af med porrrättet. Vernet fåg förundrad på honom, Hus ru? utropade han, har du ändrat din mening oc will nu ej mera sända din fära mor ditt porträtt, eller tilltror du mig ide förmågan att funna göra por trättet likt, eller skanske har du wändt dig till Pee:in? Till all lyda är ingen af edra tre gissningor fann. Huru gerna skulle jag ej wilja bereda min stackars mor denna glädje, om jag kunde! Och till hwem stulle jag wäl funna hysa större förtroenDe än till er, hwars arbeten jag beuns drar och med mig hela werlden? Och aldra minst funde det falla mig in att med sundt förnuft gifwa kläparen Peter