HED tccturvter opoettt!ttsss 114 SRJVE VIS swenska allmänheten bikta i hela prefter: skapets, den närwarande få wäl som den närmast förgångna klerikala generationens namn, utan anse äfwen en uppenbar or rättwisa och hårdhet ligga i det uttalade omdömet, om det nemligen gåller ide ene skilde ledamöter, utan, såsom det hår tyd: ligen år utsagdt, de twå sista generationerna af låroståndet i alwän, t. Wi wilja nemligen hår ide afgöra, hwad tär: roståndets medlemmar hwar sig och inför fin Gud måste anse fig af swaghet hafwa brustit i uppfyllandet af fina hör i ga förbindeljer eller blifwit efter i uppnå endet af det ostrafflighetens ideal, fom 0. rehålles dem i 2 Tim. 2: 15 och Tit. 7, 8, i hwikket fall de wäl ej hafwa an: nan tillslykt, ån att anförtro fig ät den gudomliga barmhertigheten, utan om ment ligen öfwer dem i allmänhet hwilar en få oerhörd tyngd af urakilåtenheter och grofwa synder, af andlig tröghet och sömnaktighet, af lättsinne och tukiläsbet, af girigbet och obarmhertighet, af råhet och ofedlighet, att omöjligen den dom kunnat uteblifwa, fom i wåra dagar foms mit, samt att en reform måste sle at bela I det andliga ståndet, om förfamlingen, ! hwilkens förtroende wi få swårligen krånkt och förwerkat, skall åter wända sig till oss i kärlek och wälwilja. Detta må nu från författarnes sida hafwa warit lika uppriktigt tänkt, som botsärdigt utttyckt, men huru mysen werklig tillämpning deraf kan blifwa, det får man först erfara, då de unge professorerne i Lund, som ut talat så saderliga förmaningar, sjelfwe blifwit biskopar och tagit i tu med attre formera hwar och en i sitt eget stift. De stränge herrarne skola vå erfara, att de komma ej långt med reformationen, ens af fina egna konsistorier, ån mindre med den af hela stifts presterskap, utaf det nar turliga ffål, att der ligger äfwen i devp: persta förmågor och de af menniskor båst funnna organisationer en wiss mensklig ofullkomlighet, fom ej låter fig undanrödja, samt att, hwad swenska presterskapet ans går, samhället lagt på def medlemmar en sådan tyngd af swårigheter och hinder för en rått utöfning af deras wigtiga kall, att under nårwarande omständigheter man omöjligen fan af dem fordra allt hwad man eljest borde önska. Jmellertid, om någon billighet wore wid bedömandet af deras ofta tröttande arbete, skulle man ers känna, att det är ej få litet de utträtta desse kyrkoherdar, i ofta stora församlingar, under deras friskare tid, och desse komministrar och adjunkter, fung rande få fom de förres biträden och wikarier, ges nom att blott uppehålla de ständigt åters kommande söndagliga och helgdagsguds tjensterna, och ån mer genom att gå folfet tillhanda med få många särskilda em betsförrättningar, predikoförhör, nattwardås förhör, liktal och dödsberedelser, och att påstå att de göra detta utan al anftrångning och wärme, blott fömnafktrigt. och trögt, det år ide blott att göra dem i allmänhet en orättwisa, utan äfwen att helt och hållet misskänna innehållet och arten af deras werksamhet. Det låter fig göra, att uppläsa ett fodenftämmoprotos foll eller en tidningsartikel torrt och liflöst, men swårligen ett andligt tal, i fwil: fet läraren sjelf har någon del, om han derför will winna fina åhörares hjertan. Det blotta uttalet med hög röst uf andattens föremål, i wåra störte kyrkor, fors ArAr om ash ffs