Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1858, sida 3

e .rlss Dee huru länge han hade warit foldat, för huru längesedan hang far dött och huru gammal hans mor war. Jean gaf noggrant besked; men kunde dod alls ide begripa, hwad allt detta hade att göra med porträttet. Han yttrade denna fin förundran. Fo, fer du, fade Vernet, alt detta måste jag weia, eljest blir porirättet ide lift. Jag funde wäl förklara det för dig, men du skulle ändock ide begriva pdet. Jean nickade jakande med hufwudet, besinnade fig ett ögonblick och utbrast der på: MNu begriper jag, hwarföre Peterins porträtter ej äro det ringaste lifa: han frågar aldrig efter någor sadant. Derpå räckte han konstnåren förtroligt handen och gick. Ena praktig pojfel utropade Horace Vernet, od ett äkta, redligt tyski finne! Du st-l icke glömmas, min gocjel Han tog en På en liten ram utsvänd grundderad duf, ställde den på staffliet oc började genast slizjera Jeans porträtt. Han hade få noga betraktat honom, att någon fittning ej behöfdes. Han arbe tade rastt och flitigt, få mycket han hann; derpå klädde han: fig, stoppade upplys