Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1858, sida 3

gionssamfund och föreskref alla nödiga ordningsstadgar. Ru deremot företager man fig att utgå från en abstraktion, hemtad från utlandet, från Tyskland, abstraktionernas hemland, och will lagstista icke blott för hwad redan inträffat, utan oc hwad i en framtid fan hända, likasom om man på rent allwar tilltrodde fig be: swara den en gång blott för fin olöslig: bet uppkästade frågan: hwilka åro de sel ter, fom ännu de hafwa uppkommn? Och dä förslaget blifwit uppgjordt utan att man sökt winna rått kannedom om de nu warande speciella förhållandena i wårt sådernesland och utan att taga dessa till utgångspunkt, så är icke underligt, att man ide kunnat uppgöra någon ordninggi stadga eller någon s. k. dissenterlag, hwarsotutan försluget är blett halffärdigt och nåra nog utan praktisk tillämplighet. Hur ru önstugt hade warit, art i denna sak man nu gatt till wåga såsom förr! Qu: ru wål, om, få snart det wisade fig, att de för handen warande lagbuden icke i al stränghet kunde eler borde tillampas, från wederbörande ecklesiastisa och c.tla em betsmyndigheter de möjligast noggranna uppgif et om de nuwarande religiosa rör relserna blifwit infordrade samt på grund ar de så inhemtade underrattelserna ett forslag blifn it bygdi ull tolerunserikt för sådana sekteriska och separatistiska partier, fom inom landet finnas och som i anfeende till troslara och författningsform kunna gifwa garantier för friftliga tånfesatt och kristlig forsamlings-oronmg! Det hade mwarit att följa den swenska lagftifte ningens wanliga gång och att förwara den historiska konunuiteten. Härigenom skule man oc hafwa utgått från föordrog: samhets principen, fåfom den i alla hånseenden mest passande för wårt land; der ännu lycligiwis imtre betydliga religions: sondringar finnas, ån i många andra lander, och der tillgifwenheten för den re na evangelista läran år i det hela taget mycket allman och mycket stor. Främst hade då baplisterne kommit i fråga och att gifwa dem en lagdunden existens ins om wärt sawhålle anser jag för min del nu hafwa warit den angelägnaste. At minstone war wäl nu ide behof att, får fom lag-utskottet gjort, taga frågan i def stersta, obejtåmda och obestämbara, ute ftrådning. Men, torde någon säga, fan wål landsförwisningen awarftå wår lag, eller, om Den och skulle qwarftå, fan den någonsin hädanefter tillampas, och, om få ej fan ske, hwad år dä att göra? Öp. pet befänner jag, att här möter en stor swårighet, fom djupt bekymrar mig. Att landsförwisning ej mera bör komma i RR RA —