Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1858, sida 3

Fa, det bar jag alltid trott, inföll Jean lifligt, ty edra bilder lefwa ju or dentligt. Ja, fannerligen utropade han, til och med hästarne äro, likasom om de hade lif, och man fan nästan fe, hus ru deras ögon spruta eld. Detta är als deles förtjusande! OM kanonerna och el den! Man tror nästan — Paff! Nu smäller det, få att man nästan fan digna til jorden af fruftar. Verner smälog od afhörde med nöje den redlige Eisassarens wältaliga utgjur telser. Men det undgick dock ej hans uppmärksamhet, att han utan twifwel måtte hafwa något ferffilt vå hjertat, hwilket han måfte taga reda på. Jean hade emellertid kommit riktigt i taget med sitt mumra prat. Så ni ändå har träffat generalerna och slabsofficerarne! Der år precis, fom om de woro färdiga ati utfäga fommans doorden. Ja, fer ni, att göra porträte terna lika, det är en sak, fom ni i grund förstär och hwari ingen fan öfs werträffa er. (Forts.)