DODD0 — 106) Helt annorlunda år ställningen inom den evangeliff-lutherffa fyrkan. Denna fann för fig genast ett starkt föreningsband i den augsburgiska bekännelsen och fram för allt i den der uttalade princiv, att det för fyrfans yttre enhet wäsentliga består ide i enahanda kyrkobruk, författningsform och dylikt, utan endast och allenast i får rand enbet och sakramentens råtta för waltning, få att der dessa båda wilkor finnas uppfylda, der finnes oc den ue therska kyrkan, hwilken derföre ock ide utgöres af slera partikularktyrfor, utan år. en och densamma i Swerige, Finland, Rorrige, Danmark, Tyskland, o. s. w. hwarhelst dessa båda fyrkans yttre fån netecken igenfinnas. Den har ock derföre kunnat under mycken mångfald i det ide wäsendtliga häfda fin wåsendtliga enbet, lägga all wigt på lärobegreppet, och uns der medwetande häraf ställa fig ide på den absoluta ståndpunkten, fom uttiyckes med ordet: religionsfrihet, utan på den re: lativa, fom betecknas med ordet: fördrag: samhet. Hwari består då åtskilaaden? Jo deri, att, då religionsftihet antingen fan betyda frihet från all religion och af fina förfäktare ofta blifwit i denna mening uppfattad — en uppfattning, fom ot möjligen mot utskottets afsigt, fåferligen af mången kommer att arses tillljöra dett nu ifrågawarande lagförslat — eller i innebar en förursåttning, att den kynka man tillhör ide i anseende till sitt lårobe grepp eger företräde framför flera antral kyrkor eller sekter, och att det sål des år temligen lifgiltigt, till ywillen af dersa man fig befkånner, få ligger dererrot i ordet fördragsamhet både en på öfwertygel fe grundad tillgifwenhet för den kyrkan troslära, hwillen man tillhör, och tihlfa ett från den kristliga kärlelen utgående förhållande, i hwilket befännare of denna troslära tråda till bekännare of en annan. Så åtminstone uppfattar jag fördragfarm hetens grund och betydelse. Men hwar år då fördragsamhetens gräns? J vit giöst hänseende, säledes a kyrkans fd, anser jag håri ingen annan gräns fin nas, ån den, fom bestämmes af den hifle liga färleken, och i borgerligt hånfande, det år å statens sida, fan wisserligen dens na grång under olika förhåslanden sättas olika, men måste dock alitid årm nhene sä uppdragas, att icke den kristliga statens ändamäl trådcs för nåra. Wi hafwa nu sålunda kommit in på det prastiska gebi tet. Då må just med afseende på rättig: heten att efter wissa förutgångna mare ningar träda utur kyrkan och dess gemen: skap, en rättighet, fom nu under granft: ning warande lagförslaget gifwer, frågae: månne wål wår cvangeliskk-lurherska lyrka, ledd af den kristliga kärl.ken, månne wål oc den swenska staten i betraktande af sitt ändamål bira med likgiltighet åse, om i wårt land och bland wårt folk menniskor skulle stålas utan all religiss wård och om sålunda midt ibland oss en stor såura af hedningar skulle upplomma? Will nå gon här möta med melfränotua: kunna iv! hindra det? Finnas ide sädane redan bland of? få blir mitt swar, att dere wil jag, för jog, fan jag ide döma Gud allena fer tll hjertat; wen nog år det wisst, att äfwen de ide sant troende bland op stå under mängfaldig retigios in flytelse, som de, om detta lagforslag an toges låtteligen skulle funna både undar. draga fia sjelswa och beröfwa fina harn