Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1858, sida 3

något lugnat fia, fade han honom når gra få wänliga ord; han wille ide ins trånga i nägons hemligveter, men han wille gerna höra hang bekymmer, om ban funde wara honom til någon nytta. Collin war dock mera olydlig, än åns gerfull. Han war förödmjukad inför fig sielf; men honom fattades mod och upp. riftigbet att förödmjuka fig inför en annan. Han tackade Nelson, nämnde fin sons sjukdom fom orsak till hans fora, och gaf en wink om tillständet af sina affärer, hwilket han tillskref förlusten af fin hand, och de kostnader fom denna olyda medfört. Nelson hörde honom utan afbrott. Han kände Collins lefnadssått, men han önskade att winna, ide stota bort bang förtroende; i fruftan att lemna Collin alle na, öfwertalade han honom att följa fiy på den trassliga wägen genom fmåffogen. Det war omöjligt för Collin att säga nej, och under denna wandring gjorde Nelson alt för att stilla honom oc wisc honom wälwilja. Collin säg hans godhet och war id kallsinnig derför, men kände det alldeler omöjligt att helt öppna sitt hjerta för