Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1858, sida 3

ticklighet att under feta år göra anordningar för möjligtwis fommande magra år, få att de ej, då krisen inträder, stå hundfallne, finnas ej kredit och förmåga att bereda tillgång på penningar, och framför allt saknas wiljan att gagna äf. wen andra ån fig fjelj, oh år det åndt lugen blifwet ett ariom, att man ej får, ej fan göra annat ån winst; — då Åro dessa inrättningar för gamla för wår tid, och måste förr eller sednare falla. Hel, Sabbath! du den fatti ges dag. (Ur den nyss utfomna boken Solstrålar i Hyddan, af Maria Brewfter. Denna dagen år honom gifwen af Gud, till att hwila fin kropp, uppfriska fitt finne och befrämja fin själs båfta, den bör således wara både en helig och en lydlig dag. Men huru ffall detta tillgå? Nå stan hela familjen ligger till sängs nåra ——— —— — — q —C—U —— på rä Gudstjensten år börjad — huset år då mer ån wanligt oordentligt — bar, nen gråla på gatan — modren pratar med en grannqwmna — fadren beger fig ut på en luftfård, från hwilken han äter wånder raglande och med tomma fickor, och få långt ifrån att wara uttlmwilad, att han behöfwer hela Måndagen för att bli stadig på handen och qwitt fin olyck. saliga hufwudwärk. Det har ide warit hwarken en helgad eler en lyckliig dag. Mydet har blifwit taladt om nodwåndigheten of Sabdathens hwila och meders qwickelse för den arbetande klassen; men utan att hwilan och wederqwickelsen helgas genom Guds Ord, äro de i sjelfwa werket blott 1andelig träldom och flufiwveut. Lustsärder ut i det fria, m. m.. — ide för att njuta af den friska luften och den härliga, af Gud stapade naturen — ide arbetaren och def samilj för fig fjeljwa, utan tillsammans med staror af fyfloläsa, hwilkas råa skämt och täta besöt på krogen å landsbygden, i stallet för ladskrogen — göra nojet dullersamt och frojande, dessa åro de weder qwickelser, som anses mest behöfliga för ardetaren. Skall då Sabbathen medföra endast mörker tysinad och missbelåtenhet? Twertom. Den borde med rätta wara den gla: daste af alla dagarne i weckan. Den tarfliga måltid. som under de andra dagarne med brådsta fortäres, fan om Söndagen med tadjamhet njutos; barnen, fom fadren sällan fer, än mindre talar wid un: der weckans lopp, funna då tlättra upp på bang knå, roa honom med fitt joller och lyssna tl hang lärorika berättelser, hans fromma förmaningar. Matarne, som få ofta äro ätstiljda, funna om sön. NN I DDDt