Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1858, sida 3

gata, uti en småstad hår i landet, nägra sins emellan bekanta familjer. De woro icke egentligen arbetarefamiljer, men ändå något ditåt: personer af den lägre medelklassen. Alla wille de dock heta herre skap, och tyckte fig sjelfwa ega en samhållsstalning wida öfwer den, fom md skal funde anses tillhorn dem. De hide i god gårannsämja med hwarcandra. Jngen af dem eg?c Någon förmogernhet over! storre infomfter ån fom ordspråtet sager: att han kunde hinna med ant åta Å för dagen. Men når man såg dem på gatan, war det omöjligt att, på kläderna ätminftone, skilja dem från stadens rikaste och förnåmsta inwånate. J synnerhet mor ro de Yngre barnen utspöfade. Siden: fyrtrar, muffar, laferare skodon och al möjlig onödig lyr gaf sig tillfänna i deras uttyrsel. Men når man i det ena huset skulle sopa goljwet, länades damborsten från grannen, denne, i fin tur, kunde snappt fåtta gryran på elden, utan att länga trefoten hos dem, fom nyss förut lånat borsten, eller hos någon annan i granskapet. På detta satt wandrade dagligen grytor och pannor, byttor och baljor, gärtarne emellan, ända till dif koleran fom och spridde död och fasa bland dessa och nåns ga andra beklaganswarda familjer. De flesta foräldrarne dogo, utan att lemna något annat arf efter fig åt barnen, an de nymodiga gångkläderna. De frid bar: nen måfte, med fina sidenhattar och lafes rade skor, intagas på fattigförförjningåanstalten. Dylifa handeljer aro numera ide salsynta, hwarten i sma elr stora städer. Af allt elände är det lysande eländet det samsta och iillika der löjligafte Nar man fer en bonde, fom åker i tyrbara wagnar, u en safnat en duglig plog; en annan, fom bjuder fixa wånner de finaste wmer, men fafnar föda till fina orar och for, en ståndepetson, som gifwer be öfmerdådigaste kulaser, ett par gånger om Året, men dessemellan med hela sin familj nåra nog undergår swåltkur; en annan, fom har få dyrdara och ömtäliga soffor, att man ej näns fitta i dem, utom da det ster på skryt, i främmandes nårwaro; en arbetare, fom förkyler fig för nöjet att om söndagarne gå klådd i en tunn fin, ny modig promenadfrack, och om hwardagarne i tunna trasor, fom knappt funna skyla hang fattiga lekamen; en annan, fom har ny sidenwåst i helgdags, men fprådta trå ffor i bwardagslag, få fan man med ffål fråga: om alla dessa menniskor äro riltigt flofa? men flärd, fåfänga, begifwenhet vå grannlåt, begår efter få kallade nöjen åro