Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1858, sida 2

tjenst, ej eller undansk mmes tron, men den förflaras rätteligen säsom ide någon blind och död förlitelse på andras od Mr lena, utan en lefwande insigt och öfmere tygelje om sanningen, en lefwande kånsla och erkånsla deraf, samt en lefwande får lek dertill och ett troget förblifwande eller lefwerne (lefwande?) deruti, — en särlek således, fom år både lagens och ewange lii fullbordan. Ty först och endast genom fristlig kärlek lommer tron till dygd. Hwem skulle ej af hjertat erkänna och underskrifwa detta? Med den evangeliska sanningens wapen agar förf. också dem, som predika blott tro utan gerningarna: O! du förwetne, som tror dig wara en måstare i sktiften, men behöfwer att man lårer dig de första bokstäfwerna af Guds ord! — du, som utan eftertanka och ur skiljning få ofta fördömer lagen och lagens gerningar; — du fom tror och lårer, Lif som att Kristus owillforligen skulle haf. wa befriat menniskor ifrån lagens före dringar — du, som i föreningswäg tycfet anse det nog att wara ett Cgyptiskt dörttrå, bestrufet med blod, — utan att ega eller tillegna dig och bruka det lef wande blodet såsom en ny ufaådra och ufskrajt på hela ditt wåsende, — hör hwad Kristus fäger om fig sjels i asseende på lagens fordringar: Så bör Det fig wara med of, att wi uppfolla al rätts fördigbet, mo Hör hwad han widare fås ger i Bergspredikan: Läter edert ljus lys fa för mennifforna, att de måga fe edra goda gerningar. etc: .. Jcke warder hwar och en inkommande i himmelritet, fom rus var: Herre, Herre, utan den fom gör fin himmelske Faders wilja o. s. w. Kortes ligen, den fom låser denna förf:s predikan med förut ointaget finne eller med en lutning till Heddergianismens ensidighet, skall otwifwelaftigt af denna bewisning känna sig traffad och upplyst. Han stall hysa aktning för förf:s bibellärdom och öppna sanningsnit, afwen om de framtråda i en form, fom ej öswerensstämmer med det nu wanliga maneret. Tinfonde friftna skola ock hälla förf. tåkning för på engång I det allwar och den hofsamhet hwarmed han tagit till ordet mot det pjunfiga och en fann gudaftighetsäfning slutligen uns dergräfwande i wår tids pietisteri och frens fristendom. Ty långt ifrån att, såsom aposteln böd, bewisa fin tro med fina gers ningar, bemöda fig månge att ådagalågga fin tros öfwerlägsenhet genom att förs afta gerningarna och att under löpandet från gård till gård för få fullade andafteöfningar försumma åfmwen de angelågnaste af lifwets pligter. Men det står dock fast att menniskan kommer lika litet till AAininnmn ndetn Sa