Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1858, sida 2

SNEPPEESIAEET AR SEN ARE få blir det storm och han brukar ord fom ingen man borde uttala, och ingen huftru borde höra. Men hwarföre swara honom något ord alls? frågade Johanna med en fuck, Rå män tåla att man motsäger dem, isynnerhet när de hafwa mycket att göra, och äro wid dåligt humör. Martha fortfor, utan att ge aft på hennes anmärfning: 7Det wärsta af allt är, att det onda icke stannar härwid. Der kommer Tom, och tänker att han skall wara lif far; det år alltid ungtuppens sak att wilja gala fom den gamla tuppen, och hwassare ändå, fom ni wet. Han stormar på Maria, närt han tyder fig ha någonting att göra, och få gör Maria förmodligen mot de små. Det är ganska tröttsamt, det är ganska pröfe wande, det kan jag försäkra er. Tag då mitt råd, jade Johanna, loch swara aldrig er man wid sädana tilfällen. — Ni säger att det tjenar ins genting till, od) deri har ni rät. Gud bar wisst fina nådesafsigter med fidana särskilda pröfningar, oc jag har funnit, tillade hon blygsamt, att bönen är det bästa medlet mot att förgå fig, då man