Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1858, sida 3

henne — Gud wåälsigne hbennc! — ut. ropade han, på nytt utbristande i en slags hänryckning af sorg och ömhet. — Dåh tro mig, min wän, — fade jag i det jag warmt tryckte hans hand — tro mig, hon skall wara densamma för dig, ja! ännu mera, det skall blifwa en orfaf till stolthet och triumf för hen. ne; det skall framfalla all den kraft, hwaraf hennes natur år mäktig, ty det skall glädja henne att få bewisa dig, att bon älskar dig blott för din egen skull. Det finnes i hwarje trofast qwinnohjerta en gnista af himmelsk eld, dwilken slumrar i lyckans flara dagsljus, men äterigen fattar eld och strålar och flammar i mot gängens mörka timma. Ingen man fäns ner rätt den qwinna, wid hwilken han år fästad, ingen man wet hwilken ledans de engel hon år, tilldess han tillsammans med henne genomgått denna werldens bittra pröfningar. Det war mitt sätt och i mitt tal nå got, fom gjorde intryd på Leslies upp: rörda inbillning. Jag fände den åhörare, med hwilka jag hade att göra, och ful följande det intryck, jag redan wäckt, flutade jag med att öfwertala honom, att