Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1858, sida 2

som ett hus, hwilket förfaller, emedan det bebos af ingen. Dessa betraktelser äterlalla i mitt mins ne en liten huslig händelse, hwartill jag warit wittne. — Min wän Leslie hade gift fig med en ung flcka, skön, god, ins tagande och med utmärft god uppfostran. Hon egde ingen förmögenhet, men min wäns egen war betydlig, i följd af lyd: liga handels-företag. Han gladdes af tanken art göra fin makas lyda. Mitt lif! — fade han — ffall blifwa ex oafbruten lycksalighet och tjugning. — De likheten i de unga makarnas lynnen bi drog att befästa deras förening. Min wäns lynne war swärmiskt och något all warsamt; hang hustrus war idel lif och glädje. Jag säg ofta den stumma beundran, hwarmed Leslie betraktade fin fru i sällskapskretfarna, hwilkas förtjusning bon war genom sitt muntra umgänge, och huru hon under allas bifall wände sig till sin man, liksom hon endast sökte att behaga honom. När hon stödde sig wid hans arm, bildade hennes smidiga wert en behaglig motsats med Leslies höga gestalt och manliga former. Det uttryck af förtroende, hwarmed bon bee